• Home »
  • Nintendo »
  • Recension: One Piece: Unlimited World Red
    Nej, vi fattar inte heller vad titeln betyder.
Recension: One Piece: Unlimited World Red<br><span style='font-size:13px;'>Nej, vi fattar inte heller vad titeln betyder.</span>

Recension: One Piece: Unlimited World Red
Nej, vi fattar inte heller vad titeln betyder.

Vi är många som enträget ser fram emot Insomniacs kommande Spider-Man-spel. Att få svinga fritt i en enorm stad är något som lockar åtminstone yours truly, och även om jag aldrig spelat det vid det här laget söndertjatade Spider-Man 2 så ser även det spelet kul ut av samma anledning. Just att svinga i spel generellt är faktiskt märkligt tilltalande, med eller utan Spindelmannen, och jag verkar inte vara ensam om att tycka det. Uncharted-serien verkar bara ha utökat antalet svingarpussel med åren, exempelvis, och spel som Bionic Commando verkar nästan ha byggt sin spelarbas p.g.a. inklusionen av rephaken.

Och så har vi ju förstås One Piece Unlimited World Red, ett spel vars hela navigation går ut på att svinga runt i stora, tomma områden med hjälp av allas våran favoritpirat Ruffy Stråhatts gummiarmar. Ruffy är så pass skicklig på svingandet att han faktiskt kan använda precis vad som helst som språngbräda för sina svävande utflykter, vare sig det är skorstenar eller palmträd. Att kalla spelvärlden i Unlimited Red för en sandlåda är att ta i, men nog finns det utrymme att leka alltid.

ImageHandler (1)Ruffy går på moln vartän han går.

Spelet är en portning av 3DS-spelet med samma namn från 2014, vilket man inte hade kunnat tro vid en första anblick. Upplösningen är hög, texturerna skarpa och, kanske mest imponerande av allt, bilduppdateringen är silkeslena 60 rutor i sekunden. Jämfört med de knappa 30 som ges i Bandai Namcos andra högprofilerade Switch-port från i höstas, Dragon Ball Z: Xenoverse 2, är det rätt så jäkla imponerande.

Premissen är enkel och, gissar jag, rätt bekant för fans som spelat ett One Piece-spel förut. Ruffys och co har nått fram till en mystisk ö där de ska säga farväl till en medresande passagerare som de räddat under resans gång, och väl där hinner de knappt säga ordet pirat förrän halva besättningen blir kidnappad. Det är upp till allas favoritpucko till matvrak, Ruffy med andra ord, att rädda dagen och dra några klämkäcka ordvitsar när han ändå håller på.

Som alltid, alltså.

 

ImageHandler (1)Arg är han också. Sluta va arg Ruffy.

Likt tidigare nämnda Xenoverse 2 är även Unlimited World ett actionspel i tredje person, men betydligt mer öppet. I sann rollspelsanda ett party av upp till tre karaktärer som ska bistå Ruffy, samt utrustning till hela laget. Från spelets hubvärld reser du sedan till olika banor som du klarar av genom att mörda horder av obetydliga undersåtar och, slutligen, en boss. Undersåtarna är brutalt tråkiga att möta, men lyckligtvis gäller inte det bossarna som alla har olika personligheter och, ännu viktigare, attackmönster. Jag har ingen aning om de kommer från animen då jag inte sett ett enda avsnitt av den, men med tanke på hur mycket annan fanserving som verkar försiggå i spelet skulle jag tro att så är fallet. Det är hursomhelst här spelets beat ’em up-mekanik lyser som starkast, vilket naturligtvis förstärks av den solida bilduppdateringen.

Samtliga karaktärer har hyfsat olika rörelsescheman, även om vissa grova arketyper kan urskiljas om man nu tvunget ska kategorisera dem. Här finns tunga tanks, snabba anfallare och, nånstans i mitten, Ruffy med sina elastiska leder. Kontrollerna är enkla nog att ett byte från en karaktär till en annan inte orsakar huvudvärk, och variationen (och de olika spelstilar den öppnar upp för) gjorde spelet betydligt roligare att spela än om man endast kunde styra Ruffy.

På tal om variation finns det också gott om det i spelets olika miljöer. Det är rätt snyggt också, inte minst med tanke på dess 3DS-rötter, med en cellshadestil som tillsammans med den starka japanska röstskådisensemblen får det att se ut och låta som animen i stort sett hela tiden.

 

ImageHandler (1)Anime™.

Eller ja, vad jag antar att animen ser ut som i alla fall.

Desto mer synd är det därför att spelets diverse banor är smärtsamt linjära, inte minst med tanke på spelets hub där det uppmuntras till idogt svingande bland hustaken. Nästan samtliga banor känns som krokiga S-formade korridorer, vilket gör det riktigt drygt att spela ibland. Inte minst med tanke på de hjärndöda striderna som äger rum i dem, och nästan varenda bana kräver att du backtrackar halvvägs igenom för att hämta ett föremål som låter dig komma vidare. Kass speldesign när den är som kassast, alltså.

Den linjära naturen till trots hade jag förvånansvärt roligt under min tid med Unlimited World Red. Det är en märkligt välslipad liten pärla som egentligen bara faller på sin kassa bandesign. Resten, inte minst för One Piece-fans, är helt klart värt att uppleva. Om inte annat för att uppfylla det där latenta svingarbehovet vi alla har.

Mmm, Spider-Man.

  • Innehåll

Sammanfattning

Ett följsamt och vackert animeäventyr vars smärtsamt linjära korridorer överskuggas av roliga bosstrider, varierande spelstilar och tekniska framsteg.

4.0
Dela