Recension: Scribblenauts Showdown

Recension: Scribblenauts Showdown

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Scribblenauts-serien. Kanske är det den otydliga kommunikationen i spelen, kanske är det min bristande fantasti, men jag har aldrig lyckats få min tecknade marionettavatar att göra som jag vill. Trots det har jag ändå lite fattat grejen: motorn är robust, och det finns något häftigt i att se ens slumpmässigt utvalda substantiv och verb bilda händelser på skärmen. Så fine, de har varit välgjorda och bra för vad de är, men helt enkelt inte för mig … är åtminstone vad jag intalat mig själv fram tills nu, när det senaste spelet i serien, Scribblenauts Showdown, landade i mitt knä.

Min upplevelse var så frustrerande att jag faktiskt inte riktigt vet om jag litar på mitt tidigare omdöme om serien.

 

ImageHandler (1)Charmiga inslag som detta finns lite överallt i spelet.

Samma grundläggande princip gäller fortfarande – tänk på ett ord, skriv det in i spelet och vips så visas det på skärmen. Med en databas av substantiv som har ökat till  35 000 ord (och deras möjliga kombinationer) finns det fortfarande en ren spänning från att tänka på ett sällsynt djur eller till synes obetydligt föremål och se spelet återskapa det i tecknad form. Scribblenauts: Showdown omfattar emellertid aldrig riktigt den magi som dess spelmekanik kan erbjuda. Det är ett festspel, eller marknadsförs åtminstone som det, men alla komponenterna är dödligt tråkiga.

Den gamla klassiska narrativformen är borta, istället utbytt mot ett urval av minispel som tar det roliga i att omvandla det mest slumpmässiga ordet som dyker upp i ditt huvud och suger livet rakt ut ur det. Det finns gott om variation i spelen du spelar – susa runt ett svart hål i ett raketfartyg, krossa en piñata med en pinne, eller fånga ditt valda substantiv på en plattform där ord faller från himlen. Under resans gång skakas Joy-Cons frenetiskt, konsolen lutas och varenda tänkbar kontrollinput utnyttjas, men det är liksom inget nytt. Samtliga saker gör andra spel betydligt bättre.

Tidigare spels open-world (nåja)-läge har försvunnit, och istället ersatts av Versus, Showdown och Sandbox. Versus är ett tvåspelarläge där du tävlar mot en vän (eller mot AI, om du inte har någon) i en serie partyspel. Det är helt okej kul och passande om du letar efter ett sött, familjevänligt spel med en charmig känsla, men det blir dessvärre tjatigt snabbt.

ImageHandler (1)Jag menar, det är ju ändå lite kul att tanten spelar beachvolleyboll. Eller?

Sandbox är det läge som mest liknar gamla Scribblenauts. Den kan antingen spelas ensam eller med en vän/AI, och är uppdelade i åtta olika temade sandlådebanor där stariter ska intjänas, utmärkelser vinnas och objekt låsas upp. På tal om stariter så är dessa samlarobjekt nu mer av en valuta för att köpa nya levels och låsa upp banespecifika objekt. Du kan spendera dem i Sandbox Store, men när du kommer in i varje bana inser du att det bara är en tease för vad Showdown hade kunnat varit. Precis som Versus-läget är det en ytlig upplevelse som knappt utnyttjar djupet i spelmekaniken.

Med tanke på att namnet finns i titeln är Showdown-läget spelets huvudpunkt, och det erbjuder åtminstone lite mer kött på benen än de andra spellägena. Det fungerar som ett virtuellt brädspel där du hanterar och spelar kort, var och en med ett visst mini-spel som tillhör. Det faller tyvärr tillbaka på de småcharmiga men intetsägande aktiviteterna som finns i Versus och Sandbox, men trots det finns det en viss känsla av strategi att hitta när man använder boostkort för att skicka motståndarna bakåt medan du kämpar mot seger. Det är roligt, men det är bara inte Scribblenauts, vilket jag gissar kommer göra seriens fans besvikna.
Och det är just känslan av besvikelse du inte blir av med när du spenderar tid med spelet. Den nya utvecklaren Shiver har gjort sitt bästa för att efterlikna utseendet, ljudet och känslan av 5:e Cells formel, men det är allt det är – en simulering av tidigare upplevelser, ompaketerad bortom all igenkänning. Om detta hade varit ett ofarligt släpp till den döende 3DS:en skulle Showdown inte ha känts som ett slöseri med potential och tid, men som en debut på Nintendos senaste hårdvara är det bara en samling lättglömda aktiviteter som sabbar ett av spelvärldens enda kvarvaranda unika spelkoncept.

Om nu inte Scribblenauts alltid varit så här kasst. Jag vet ärligt talat inte längre.

 

Sammanfattning

Ett stundtals småkul men på det stora hela lättglömt spel som sabbar seriens potential och får en att önska tiden tillbaka.

2.0
Dela