Recension: Pokken Tournament DX<br><span style='font-size:13px;'>Fickmonster i miniarenor.</span>

Recension: Pokken Tournament DX
Fickmonster i miniarenor.

På ganska kort tid sitter ändå grunderna. Jag känner mig redo.

“Malcolm vad säger du, ska vi köra en match?”

Jag minns ju tiden han lagt ner på Pokken under Dreamhack tillsammans med några vänner och hur långt han kom i en av turneringarna för de yngre. Jag satt där och då bredvid honom och tittade på vad han sysslade med, samtidigt som slagen avlöste varandra på skärmen ovanför hans fina små händer, pepprandes på den nu genomsvettiga handkontrollen. Jag var imponerad.

Men idag är det alltså jag som sitter och spelar. Pokken. Ett spel om Pokemon som slåss mot andra Pokemon. Tack vare deras tränare då såklart.

ImageHandlerSpela som kända varelser som elråttan, steroidmonstret och, givetvis, spökugglan.

Det är märkligt det här med Pokemon och hur otroligt okunnig jag är inom universumet när jag tänker efter. Det är ju trots allt ett av de absolut största varumärkena sprunget ur Japanska spelindustrin –förmodligen näst efter Mario – samtidigt som det hela tiden har legat på en nivå som jag aldrig riktigt känt ett sug efter att utforska vidare. Små varelser i färggranna färger som helt ologiskt tyr sig till skolbarn och slåss mot andra färgglada varelser, ofta nästintill på liv och död därpå(?). Konceptet låter ju förbannat coolt om något, men gissningsvis handlar det om speldesignen som aldrig riktigt lockat mig.

Förrän jag såg min son spela det på Dreamhack i somras, då.

“Ok.” säger Malcolm med eld i blicken, förväntansfull så som bara en nioåring kan vara när pappa drar upp en Switch på restaurangen för att möta sin son i Pokken Tournament.

“Jag kommer ta dig, jag varnar dig …” säger jag, med skickligt dold osäkerhet i rösten.

“Aldrig! Jag kommer ta dig!” svarar min son ödmjukt.

ImageHandlerHitta någon som tittar på dig så som Machamp tittar på dig.

Vi greppar tag i varsin Joycon, väljer våra Pokemon och kör igång. Och även om han måhända inte var van vid de små kontrollerna, märker jag snabbt att mina timmar med Pokken har betalat sig. För nu handlar det inte om att jag lugnar ner mig och upptäcker att jag faktiskt kan stå upp mot min sons fingerfärdighet, nej – nu snackar vi om en form av “Neo-mot-agent-Smith-i-korridoren” -nivå här. Tack vare att jag in i minsta detalj studerat den otroligt långa tutorialen som följer med spelet, inte minst spelets uttalade “attack triangel”, kan jag nu hantera Malcolms slag och attacker som om jag inte gjort annat de senaste tjugo åren.

Förvisso sopar min son banan med mig när det kommer till många andra spel vi brukar spela tillsammans som exempelvis Mario Kart och FIFA, men att någon gång få känna att jag faktiskt kan lära honom något om ett spel, tillför en hel del värde i just den aktuella spelupplevelsen. Om jag får säga det själv. För Pokken Tournament DX är givetvis inte bara en portning från Wii U till Switch med lite extra hull, nej, det är ju faktiskt också en upplevelse som precis likt Switch övriga bibliotek, argumenterar för att jag kan ta med mig upplevelsen lite var jag vill. Och precis som övriga multiplayerspel spelade på den lilla skärmen i portabelt läge, är det aldrig optimalt med en splitscreen för längre, mer seriösa spelsessioner. Men det är däremot fantastiskt mysigt att sitta hukandes framför ett bord och ta ett par matcher, smågnabbandes mot varandra, trots de små kontrollerna Joyconsen utgör. Och det funkar dessutom fenomenalt. Prestandan i Switchen tillför ett smärtfritt flöde av spektakel på skärmen framför oss och jag upplever aldrig något hack i bilden överhuvudtaget, trots alla animationer som slås på vid vissa moment.

I korthet – det funkar precis så bra som jag föreställer mig. Men hur är det egentligen med Pokken då? Kanske finns du där, du som inte har spelat det förut?`Som jag? Ja, då ska jag beskriva det så gott jag kan i alla fall. Och låt mig understryka – jag gör det här så gott jag kan.

ImageHandlerBara i Pokémon är det helt normalt att en stålhund slåss mot en flygande, eldsprutande dinosaurie.

Bandai Namco har i och med Pokken Tournament skapat ett spel som enligt många utgör själva essensen av vad Pokemon handlar om – att slåss. Pokemon och dennes tränare mot en annan Pokemon och dennes tränare. Utöver själva valet av en Pokemon har jag också möjligheten att välja vilken typ av tränare jag vill vara till utseendet. Visserligen en otroligt sparsmakad avatar-kreatör, men ett sätt att uttrycka mig i alla fall. Jag får välja vilken typ av understöd jag vill ha från en mindre Pokemon (som jag kan tillkalla när en mätare fyllts upp under striderna) och därefter är det bara tuta och köra. Jag styr en karaktär som ska slå ner en annan. Precis som vilken fightingspel som helst egentligen.

Med några små variationer då förstås…

Kommer du ihåg “attack triangeln” jag nämnde tidigare? Den är bra att kunna i Pokken Tournament DX. Inte minst när jag kommer upp i de högre nivåernas svårighetsgrad. De enklaste ligorna (ja, det finns ett ligaspel som jag klättrar mig uppför) springer jag nästan igenom, men när jag börjar stöta på lite tuffare motstånd, då är det av hög vikt att jag har koll på attack triangeln. Systemet beskrivs bäst (även i spelet) som en form av “Sten, sax, påse”, där en “normal attack” används för att ta sig ur och attackera en greppande motståndare, ett grepp används för att angripa en motståndare som livnär sig på kontringsattacker och hur kontringar fungerar bäst mot … du får en gissning. Precis – normala attacker. Genom att hantera min Pokemons grepp, kontringar och normala attacker i kombination med att vara flink på pareringsknappen, har jag bättre chans att klara mig igenom de svårare motståndarna i de tuffaste ligorna.

Samtidigt vill jag minnas hur min käre son mer än gärna kör en mer sedvanlig “button-mashing” för att nå sina mål, vilket till viss del tycks lyckas, men i ärlighetens namn är jag högst osäker på om det är ett vinnande recept när motståndet blir tuffare.

Bara ta mig tidigare som exempel.

ImageHandlerNär Pokémon tittat för mycket på Robin Hood.

Ett av många problem jag dock kan finna i Pokken Tournament DX är den uppenbara viljan att “få med alla på tåget”. När min chefredaktör Jacob tipsar mig om att ta mig genom tutorialen innan jag går vidare förstår jag att det är något  jag bör göra, men ställer mig samtidigt in på att inte släppa skärmen med blicken ene enda gång. Detta kan tyckas fånigt, men med erfarenhet av att ha spelat komplexa, för mig outforskade, spelsystem tidigare är jag helt enkelt tvungen att ta det Jacob säger på allvar. Och visst är det mycket information som ska gås igenom. Jag ska lära mig om attack triangeln, om de olika faserna i striden (antingen slåss jag med kameran i ryggen på min Pokemon, eller enligt mer klassisk vy, sett från sidan) och alla de övriga bonussystemen och “viktigt-att-tänka-på” -faktorerna som ligger under ytan. Helt enkelt massor av information på väldigt kort tid också.

Så mycket att Bandai Namco betalat pengar till röstskådespelare för att få ut varenda litet budskap till mig som spelare. Hela vägen till den stund då en ettrig arrangör inte kan sluta påminna mig om att det “viktigaste är att ha kul”. Arrangören (som jag glömt namnet på) får snabbt slut på fraser och den närmast obefintliga variationen i hennes vokabulär hjälps knappast av de få inhopp världens kanske märkligaste röstskådespel får “äran att göra” i mindre mellansekvenser. Lägstanivån blir plötsligt så låg att jag inte kan göra annat än acceptera att syftet aldrig kan ha varit att tilltala mig med den här presentationen. Menyerna känns dessutom en aning oinspirerade och lite väl plastiga för min smak.

Men som sagt – risken att nytillkomna spelare som verkligen inte beslutat sig för att lära sig grunderna och detaljerna i Pokken, tappar lusten, är hög. Risken att det finns de som inte alls känner för att lyssna på dåligt röstskådespel i femton minuter fullproppat av nödvändig information finns också där. Men visst, samtidigt kan jag väl titta tillbaka på den någorlunda dryga inlärningskurvan och konstatera att det finns saker jag i efterhand uppskattar att jag tog där och då.

Men det är som sagt inte optimalt.

I slutändan funkar Pokken Tournament DX som en bra utfyllnad till det, just nu, smala utbud av fightingspel som råder på Switchen. Det är tillräckligt komplext för att skrämma bort de som egentligen inte vill spela ett lite annorlunda fightingspel än vår världs Killer Instinct eller Street Fighter, och samtidigt tillräckligt “familjevänligt” för att tillåtas avnjutas mellan syskon eller för den delen far och son på en restaurang en helt vanlig tisdagskväll. Attack triangeln tillför ett bra fundament och variationen i de olika Pokemon-karaktärerna utlovar lång livslängd för den som verkligen vill bita fast i utmaningen. Pokken Tournament DX är verkligen inte något för alla, förmodligen inte för mig heller, men det betyder inte att inte jag och Malcolm kommer ha kul med det.

Åtminstone så länge jag fortsätter vinna.

Sammanfattning

Pokken Tournament DX är inte för alla, men för de som vill ha fler fightingspel till Switch och dessutom ha något kul att spela med andra kan det vara värt att plocka upp.

3,0
Dela