• Home »
  • Nintendo »
  • Recension: Mario & Luigi: Superstar Saga + Bowser’s Minions
    Sköna bönor i Marios senaste 3DS-äventyr
Recension: Mario & Luigi: Superstar Saga + Bowser’s Minions<br><span style='font-size:13px;'>Sköna bönor i Marios senaste 3DS-äventyr</span>

Recension: Mario & Luigi: Superstar Saga + Bowser’s Minions
Sköna bönor i Marios senaste 3DS-äventyr

14 år efter spelets release på Gameboy Advance är det dags att lämna Mushroom Kingdom för att åter stifta bekantskap med Beanbean Kingdom. För vissa blir det en efterlängtad återkomst, för andra en resa in i ett helt nytt rike.

Superstar saga är en nostalgitripp och ett älskat verk av många som var med då det begav sig. Gameboy Advance var en konsol med förhållandevis många portningar och återutgivningar av gamla spel, vilket gjorde att spelet stack ut. Jag måste erkänna att jag aldrig spelat ett Mario & Luigi-spel tidigare. Jag är också lite av en rollspelsnovis. Detta till trots, finns det en känsla som säger att spelet kommer ta emot nykomlingar med öppna armar.

Likt Paper Mario är Mario & Luigi-spelen ett slags andliga uppföljare till Super Mario RPG. (Mario & Luigi-spelen har faktiskt tillägget RPG i Japan). Det alla spel har gemensamt, förutom Mario, är att de är turordningsbaserade rollspel. Något som däremot är en stor skillnad gentemot övriga rollspel med Mario, är att det fokuseras mer på Mario och Luigi som bröder än enbart Mario. Detta märks i såväl handling som i spelupplägg, då varje broder får varsin knapp för att utföra attacker och andra kommandon. Luigi känns också mer delaktig här, vilket är välkommet. Det gör att han faktiskt spelar en roll, istället för att bara agera avatar för spelare två.

ImageHandler (1)Spelet har fått ett uppsving i grafiken. Kolla vilka skinande rena kanoner!

Spelet tar sin början när Peach får besök från fjärran, och den inte ont anande prinsessan får sin röst stulen. Hennes stämma byts ut mot ett bokstavligen explosivt vokabulär, något som även överrumplar Bowser när han anländer till slottet för att göra det han alltid gör. Den ovanliga situationen leder till att Bowser och Mariobröderna måste sammarbeta, om än något motvilligt. Tillsammans ger de sig av för att återställa Peachs röst och skipa rättvisa.

Spelet har i och med återsläppet fått en visuell uppdatering som gör att det påminner mer om senare delar i serien än originalet. Det är knappast tekniskt krävande, men den visuella stilen ger ändå gott om utrymme för uttrycksfulla karaktärer. Där skiner Superstar Saga. Mario har alltid varit lite karaktärslös, så det skadar knappast när han grimaserar och gestikulerar yvigt i konversationer. Utvecklarna vågar också göra sig lustiga på deras bekostnad (läs: Luigis bekostnad). Man ska akta sig för att kalla det roligt eller humoristiskt, för det skulle vara en överdrift. Däremot kan jag inte förneka att jag fnissat till både en och två gånger.

En sak som jag uppskattar med striderna är att utvecklarna har hittat ett sätt att aktivera spelaren. Genom några vältajmade knapptryckningar kan jag orsaka mer skada vid attacker eller undvika skada när fiender attackerar. Dessutom har man ett antal olika valmöjligheter när man ska attackera. Vissa fiender är försedda med taggar eller sköldar vilket hintar om vilket anfallssätt som kommer vara mest effektivt. Detta engagerar mig som spelare och gör att jag bryr mig mer än om saker avgjorts genom enstaka menyval där spelaren blir en passiv åskådare. Det finns alltid en möjlighet att påverka vad som sker och i takt med att jag lär mig fiendernas rörelsemönster känner jag att spelet belönar mig för min uppmärksamhet.

ImageHandler (1)Alla visste redan att bönor är onda. Nu har vi bevis.

Mellan striderna får man möjlighet att utforska och stifta bekantskap med den nya värld som är Beanbean Kingdom. Som namnet antyder har bönor en stor roll. Det finns bönor att samla, slåss mot, och prata(!) med eftersom invånarna har skepnaden av just bönor. Utöver det stöter man på flertalet klassiska karaktärer från Marios tidigare äventyr.

En av de unika aspekterna med 3DS är möjligheten att spela i stereoskopisk 3d. Därför är det något förvånande när det visar sig att spelet inte utnyttjar denna funktion överhuvudtaget. En petitess, absolut. Det kommer inte gråtas floder på grund av avsaknaden, men det är ofattbart att det inte ens är valbart, särskilt när det finns sektioner där det hade kunnat nyttjas väl. Man får trots allt säga att det inte är helt överraskande i en tid där 3d-hajpen försvunnit och Nintendo släppt 2DS, både en och två gånger.

Ett annat tillägg är möjligheten att skruva ner svårighetsgraden genom att aktivera ”Easy mode”. Det går att aktivera när som helt och lika lätt att inaktivera. Läget ger bröderna en styrkeboost som gör det lättare att göra stor skada på motståndarna. Jag rekommenderar trots allt att man struntar i det, då ”normalläget” bjuder på en hyfsad utmaning utan att bli enerverande. Seriens mest inbitna fans hade nog föredragit att det skulle finnas en tuffare utmaning.

Musiken är lika tjatig som den är svår att få ur skallen. Framförallt stridsmusiken hade mått bra av en större variation. Jag kan lova att du kommer få höra samma trudelutter över hundra gånger när du slåss mot några av de mindre fienderna. Musiken i stort är godkänd överlag och varje del av världen har musik som passar med temat. Några sticker ut och är dessutom riktigt bra, men bristen på variation är en stor nackdel är man spenderar så mycket tid med samma slinga i öronen.

Även om jag tycker att längden är precis så lång som i alla fall jag önskar, är spelets sista timmar lite väl utdragna. Utan att avslöja för mycket blir det helt enkelt för många sammandrabbningar med fiender i följd. Det är också här som utmaningen trappas upp rejält. Jag får ”game over” flera gånger innan jag hittar receptet på framgång. Som tur är resulterar en ”game over” endast i en omstart av striden, vilket är bra på ett sätt, men gör också att det helt saknas konsekvenser när man dör.

ImageHandler (1)Saker man säger till busschauffören när bussen är sen.

Nytt för remaken är spelläget Bowser’s Minions (eller Minion Quest som det kallas i spelet, väldigt märkligt), som följer samma tidslinje som huvudspelet, men från Bowsers kumpaners perspektiv. En goomba saknar sin ledare och ger sig ut för att leta reda på honom. Det är ganska simpelt och introduceras ett par timmar in i Superstar Saga. Som kapten för trupperna värvar man nya medlemmar för att bekämpa fiender i Beanbean Kingdom. Med tiden samlar man på sig karaktärer med särskilda egenskaper som kan hjälpa eller stjälpa din framfart.

Minion Quest har sina stunder, men det saknar den balans som huvudspelet har. Här är det uteslutande strider som gäller med lite dialoger där emellan. Ganska omgående blir det för mycket av samma och jag tappar intresset. Det är knappast dåligt och gör spelet som helhet varken sämre eller bättre. Här finns bra idéer till trots, som att de olika fiendetyperna har styrkor och svagheter och på pappret lockas jag av tanken att bygga en trupp med diverse mariofigurer.

På det stora hela är Mario & Luigi Superstar Saga ett spel som jag rekommenderar varmt till alla som befinner sig i den position jag tidigare hade. Spelet välkomnar rollspelsrookies med enkla och lättillgängliga system och genom en blandning mellan rollspel och plattformsspel. Återsläppet är ett ypperligt tillfälle att upptäcka serien. För återvändande fans har det inte gjorts drastiska förändringar sedan sist, utan se det mer som en finjusterad version. Återutgivningen gör att det nu också är möjligt att spela alla spel i serien på 3DS. Sidospelet Bowser’s minions bjuder inte på något som ska ses som ett absolut måste. Se det som en bonus vid sidan av en av de bästa originaltitlarna från GBA-eran.

  • Grafik
  • Ljud
  • Kontroll
  • Innehåll

Sammanfattning

Ett spel som både nykomlingar och återvändande fans kan uppskatta, med tillfredsställande rollspelssystem och en alldeles lagom längd.

4
Dela