Recension: Pokémon Moon

Recension: Pokémon Moon

Ända sedan Pokémon Moon först visades upp (i en löjligt subtil trailer, för den delen) har det givit intrycket av att vara en frisk fläkt i Pokémon-serien. Inte nog med att spelet utspelas i den kanske mest unika miljön hittills i serien, det river även upp tidigare givna inslag som kravet på HM:s, gymledarstrider och det oktagonala rörelseschemat. Spelet inleds till och med av en filmsekvens! Men för varje (för serien) banbrytande förändring lyckas Moon antingen gå ett steg bakåt eller, kanske mer korrekt, stå alldeles still, något som gör det till det kanske mest svårtolkade inslaget i serien hittills.

Spelet utspelar sig på Hawaii-inspirerade önationen Alola, ett för det mesta soldränkt paradis där Pokémon och människor lever i ett slags konstant tillstånd av oförskämt välmående. Du spelar en ung person som precis flyttat till öarna från Kanto (landet som seriens allra första spel utspelades i), och som efter vissa händelser uppmuntras till att genomföra den s.k. “island challenge”, en slags spirituell utmaning där en person reser runt de olika öarna och klarar av diverse prövningar för att till slut möta varje ö:s överhuvud, eller kahunas, i strid. Det är en fin tvist på seriens klassiska gymledarutmaning, inte minst med tanke på hur väl förankrad den är i spelets miljö. Det får Alola att kännas som en väldigt unik, och för den delen väldigt verklig, del i Pokémon-universumet, och säljer verkligen in konceptet av Alola som en spirituell och annorlunda plats. Det är klyschigt att skriva det, men Alola är nog den mest framgångsrikt gjorda karaktären i hela spelet.

pokemon_moon_3ds_screenshots_1

Spelet är lika vackert som Littens morrhår.

Det beror inte minst på den från Pokémon X & Y uppdaterade grafiken, som trots sin ytliga likhet är världar bättre i Pokémon Moon. Kvar är den cell-shadade grafiken, men borta är de groteska dockliknande figurerna och den upprivande differensen i stil mellan förrenderade filmsekvenser och faktiskt gameplay. Istället behåller allting samma stil i Moon, och dimensionerna ser mer naturliga ut. Det, i kombination med det nu helt fria rörelseschemat, gör att Pokémon Moon är det överlägset vackraste spelet i serien hittills. Till och med stora förändringar som dynamiska rörelseanimationer när man klättrar i branta berg eller rör sig i gräs har implementerats, för att inte tala om den nya vertikaliteten i världsdesignen som introducerar branta berg och höga kullar i miljön för dig att bestiga. Det är faktiskt rätt häpnadsväckande hur många kliv framåt Pokémon Moon tar i det här avseendet, inte minst i jämförelse med 2014:s Omega Ruby & Alpha Sapphire.

Överraskande nog bjuder spelet på förvånansvärt mycket utmaning. Varje prövning avslutas med en strid mot en såkallad “totem-pokémon” – en stor och extra stark Pokémon som spelaren måste besegra för att klara av prövningen. Dessa Pokémon kan dessutom kalla på hjälp från andra fickmonster, som på olika sätt förstärker dem och gör dem ännu svårare att besegra. I ärlighetens namn tog det väldigt mycket ansträngning att klara av vissa av dessa trots att jag konsekvent hade högre nivåer än allt jag mötte. Det är ett enormt kliv framåt jämfört med den ökända bristen på utmaning i Pokémon X & Y, och (för mig i alla fall) den mest oväntade förbättringen i spelet.

alolamap

Alola är med sin fyra öar antagligen den mest unika miljön i serien hittills. 

Ett annat enormt kliv framåt är spelets otroligt vältajmade tempo. Bortsett från en olidligt långsam inledning lyckas spelet leda en framåt på ett logiskt och, för ovanlighetens skull, skyndsamt sätt. Förutom förutnämnda inledningen (och ett beklagligt parti i spelets andra hälft som rör spelets skurkgäng Team Skull) kände jag mig aldrig fastklämd utan snarare som att jag konstant gjorde nya framsteg och tog mig framåt. Ett bra exempel på det är det andra området man introduceras till i spelet, Akala Island. Ön känns vid en första anblick massiv och ogenomträngbar, men efter bara tre timmar av idogt stridande och upptäckande hade jag helt plötsligt tagit mig runt hela ön och var redo att åka till nästa. Det är oerhört sällsynt i Pokémon-sammanhang för mig att känna mig ledd framåt och uppmuntrad av spelet, men Pokémon Moon tycks göra det utan att ens anstränga sig.

Detsamma kan tyvärr inte sägas om spelets handling som i kontrast till dess tempo är en av de mest ansträngda i serien hittills. Det som börjar som en lovande och enkel skildring av tre nyfunna vänners gemensamma äventyr urartar snabbt i ett förvirrat sidospår av alternativa dimensioner, klumpigt förmedlade familjedraman och orimliga karaktärsmotiveringar. Handlingen tar sig själv märkligt mycket på allvar vilket tacksamt nog räddas av skurkgänget Team Skull som med sina gangstarörelser och misslyckade uppsyn ger lite välbehövlig lättsamhet bland allt pretentiöst trams.

aapokemonsunmoonreview_610

Antalet nya pokémon jag vill ha i mitt lag har antagligen aldrig varit större.

Även om spelets handling är dess största brist är den dessvärre inte dess enda. Likt striderna i Pokémon X & Y plågas de i Moon av en orimligt låg bilduppdatering som gör sig mest tydlig när fler än två monster slåss på skärmen samtidigt. Detta är ganska ironiskt, med tanke på att den “Stora Nya Grejen™” i stridssystemet den här gången är Battle Royal-striderna där fyra Pokémon slåss mot varandra samtidigt. Det går olidligt långsamt och rycker en ur den annars så inbjudande världen som spelet skildrar.

På tal om saker som rycker en ur inlevelsen och är olidligt långsamma så har spelets utvecklare Game Freak av någon outgrundlig anledning introducerat en ny mekanik de kallar för “S.O.S Battles” som ger vilda pokémon (och totem-pokémon, se ovan) möjligheten att kalla på förstärkning. Detta gör dels att du inte kan fånga en Pokémon förrän du besegrat dess förstärkning, och dels att din träning blir mycket svårare om du försöker göra en svag pokémon starkare. Det funkar briljant i totemstriderna, men mot vilda pokémon är det bara irriterande. Till saken hör att vissa Pokémon bara kan fångas när de dyker upp som förstärkning, och oddsen för att få bättre och mer sällsynta attribut hos dem ökar också om de dyker upp på detta sätt. Men för någon som mig som inte bryr sig ett jäkla dugg om shiny Pokémon eller sällsynta natures blev det bara ett tidsödande och frustrerande hinder. Det tog mig exempelvis 90 minuter (!) att fånga Pokémonen Beldum eftersom nya Beldums dök upp hela tiden (och för att den dessutom redan är svår nog att fånga som den är), vilket inte bara är orimligt men också direkt uselt.

Det gör verkligen ont i mig att Pokémon Moon inte var så fantastiskt som det verkade i spelets första timmar. Kanske är det den besvikelsen som gör att spelets brister framstår som så tydliga för mig, kanske är det för att spelets bättre attribut är så jäkla bra. Jag vet inte själv, men det jag vet är att Pokémon Moon inte är den oerhörda friskfläkt som det först verkade vara. Istället framstår det mer och mer som en lättsam bris, och trots att den är varm och tropisk så får jag mest kalla fötter av det.

  • Grafik
  • Ljud
  • Kontroll
  • Innehåll

Sammanfattning

Det vackraste Pokémon-äventyret hittills som trots viktiga förbättringar mest står still.

3.5

EnAndraÅsikt

Det är svårt att inte svepas med i nyhetens behag av det som presenteras i Pokémon Moon. Den nya grafiken, slopandet av HMs och den för serien ovanligt levande världen är alla saker som gör den här delen i serien till en av de allra bästa på länge. För att inte tala om genidraget att göra gamla Pokémon intressanta och spännande igen genom att ge dem nya och oväntade former. Pokémon Moon har minst sagt mycket att komma med som förbättrar och fräschar upp vad som vid det här laget är en gammal och välprövad formula. När behaget lagt sig så är det däremot uppenbart att detta är väldigt mycket av samma – även om det är en av de bästa och snyggaste tolkningarna av “samma” vi fått på länge.

Dela